Att läsa av....

Jag fick min första hund, en tax Rasmus när jag var 7 år, han var mitt allt. Han var min bästa vän, lekkamrat, ja allt. Jag körde honom i dockvagnen påklädd med dockkläder. Där låg han på rygg utan att protestera, vi lekte ju<3

Några år senare när jag var i yngre tonåren kontaktade uppfödaren oss. Dom frågade om vi ville låta honom betäcka en av deras tikar. Det fanns inga frågetecken, det var bara roligt han var ju så fin, lydig, snäll...ja, allt!
Sagt och gjort dom kom, hundarna var på logen när det sen var klart åkte dom hem. Senare skulle vi bara släppa ut Rasmus för att kissa, trots att vi bodde nära en stor väg var han alltid lös. Han sprang aldrig ifrån mig. Fast denna gången gjorde han det...här har jag luckor. Jag kommer faktiskt inte ihåg...min nästa bild är att han ligger i korgen, han har blivit påkörd. Jag vet att det är illa! Det syns inget utanpå! Han indikerar heller ingen smärta! Pappa pratar med djursjukhuset i Helsingborg. Mitt nästa minne är att vi sitter i bilen, jag känner bloddoften. Jag vet hur illa det är. Jag vet att hela han är trasig inombord fast ytan är hel!! Där sen har jag luckor igen....
Vi sitter i stallet pappa och jag. Vi sitter på foderkrubban. Han berättar om sin bror som gick bort i cancer....Rasmus är ju bara en hund.  Dom gör vad dom kan på djursjukhuset sa han!!!
Jag visste ju att han ljög!
Jag kände det på doften!
Jag visste att Rasmus inte hade ont när vi åkte iväg jag satt ju med honom han var helt lugn.
Jag visste att han var helt trasig inombord....jag såg det ju!
På ytan var han hel men därinne var det trasigt!
Jag visste att dom hade tagit bort honom direkt!
Det var snällt, det fanns ju inget att göra för honom.
Men varför sitter pappa här med mig i stallet och säger att dom gör vad dom kan???
Jag förstår att han vill skydda mig!
Men jag vet ju redan!
Att han berättar om sin bror som dog i cancer hjälper ju inte, att han säger att Rasmus är ju bara en hund, skulle dom inte klara det skaffar vi en ny hund, det hjälper inte heller!!!
Jag visste ju redan. Det är lugnt. Jag har accepterat, men snälla ljug inte! Det gör mig illa!! Det är ju inte sant. Det är ju helt meningslöst!

Ja, visst är det sant!
Denna inställningen har jag fortfarande.
Mitt sätt att vara närvarande är ju så mycket enklare....klart att jag var ledsen! Men jag visste ju!!!

Ja, nu har jag en tax igen, Sigge. Jag har många gånger sagt att han skulle heta Sam för jag är så tax(ck)sam över denna kärleksfulla lilla varelse.
Absolut inte som en ersättare(såklart)
Vi har haft två hundar emellan och direkt efter Rasmus fick jag en ny hund, en papillon, en omplaceringshund som var helt förstörd. Han var bara "stissig"!! Ingen egen individ alls bara stress, Totalförstörd.
Anders och jag har tillsammans haft två hundar, för efter papillonen blev det inte någon mer hund så länge jag bodde hemma.

Ja, på tal om att veta!
Idag kan jag hjälpa andra som tappat "sin röst" det är så lätt att plocka bort sitt inre vetande när man har kanske tom vuxna utanför som säger något annat. Jag har kanske fel!! Dom har säkert rätt! I mitt fall med Rasmus visste jag och det spelade ingen roll vad han sa! Jag visste att han ljög, men för att skydda mig.
Ja, vi har pratat om det sen MÅNGA år senare! Jag hade rätt men han kunde inte förmå sig att säga det på många år! Han visste att vi var bästa kompisar, han vet att jag älskar djur (ofta mer än människor, kanske för att dom inte ljuger, vad vet jag) .
Han har själv i alla år önskat sig en tax men det blev aldrig så. När vi köpte Sigge var han en av dom första som kom ner, han slängde sig på golvet...hahahah...men o herregud vilken grann hund!!
JA, han är en "GRANN HUND"<3
Nu ska Sigge och jag strax gå ut för att ha lite yoga! Eller medveten närvaro med sig själv skulle man också kunna säga, hur som helst vi är tax(ck)samma över att vi får vara vi!<3

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln