Knut

Detta är knut. Han ville att jag skulle berätta hans historia, tom så tydligt att han gick före mig fram till sitt "hus" som han för längesen flyttat ut ifrån. Eftersom att han idag kan interagera med dom andra katterna, vilket han inte kunde tidigare.
Knut började sitt liv i en annan familj. I en familj där det föddes 3 kullar med kattungar. En kull inne på en toalett, en kull ute i ett pannrum och en kull i ett stall. Inte kattmammorna, utan mänskliga mamman i familjen samlade ihop alla dessa tre kullar till toaletten(inne) där hon kunde ha koll (eller kontroll). Vi skulle ha en ny utekatt, hane för att hålla andra hanar borta från vår tomt. Här valde vi Knut.
När han sen kom till oss ville han hela tiden vara på, helst krypa under skinnet på oss. Ligga uppe i ansiktet eller borra sig in vid halsen. Gulligt kan tyckas, men det tycker inte jag. Inte när identiteten är borta. Kom han ut blev han slagen direkt av dom andra, elakt kan tyckas men våra katter är inte elaka signalerna han skickade ut var osäkra eftersom han inte visste vem han var. Han växte inte speciellt, trots att han hela tiden skrek efter mat och såklart åt mycket mat. Han var faktiskt riktigt jobbig, man skulle kunna säga att han sökte väldigt mycket yttre bekräftelse så som människor också gör när deras identitet blir påverkad. Det gick så långt att vi tom funderade på att avliva honom.. Fast det gör man ju inte, jag kan inte säga att han var en frisk katt för det var han inte i dessa obalanser. Jag bara kände han måste ut. Så elak får jag vara, jag får "slänga ut honom". Så blev det. Jag byggde ett hus precis utanför ytterdörren, där han också hade sin mat. Där han med tiden byggde upp sitt space. Men det tog ett tag. Han skrek varje gång vi kom idörren, han ville ju helst in. Men den dan när han låg i sin koja, lugnt. Han fick ha sin skål ifred från dom andra. Ingen rörde hans bo, då började saker sakta med säkert ändras. Han började komma tillbaka till sin egen kattidentitet. Då skickade han också ut den till dom andra och helt plötsligt var det inga problem att kommunicera. Han växte till sig rejält! Började äta med dom andra. Idag är han en del i flocken! Springer aldrig och gömmer sig. Går rakryggad över gården. Är inte rädd och osäker. Igår när hovslagaren var här kom han hela tiden och pockade på med detta! Det är viktigt att berätta! För såväl människor som djur! Det är mångas identiteter som präglas bort idag som skapar många symtom, reaktioner och obalanser. Dessa oblanser som vi ofta stöttar och agerar på, istället för att lyfta fram individen bakom. Jag hörde honom när hovslagaren var här, sen följe jag efter honom för att se vad han skulle. Det var då han gick fram till stt "hus" och visade, luktade. Som ni ser är det rätt länge sen någon bodde där eftersom den lilla rädda katten för längesen flyttat ut. Nu är han Knut, med stolthet som inte är underkuvad utan står rakt i sig själv. En trygg, mysig, social och väldigt snäll katt som kan samspela, kommunicera. Allt detta handlar om energi såklart!