Fallbeskrivningar....

I förra blogginläggen nämnde jag känslan jag kände när jag läste och hörde om att fler och fler idag kontaktar Bris. Så mycket pengar som läggs på detta. Så mycket resurser på olika sätt och ändå ökar det,precis som många andra obalanser i samhället. 

Jag ska här kortfatta nämna två unga människor jag mött med olika livsöden om vi kallar det så. Jag har såklart frågat båda tjejerna om det är ok att dela detta! Jag kommer beskriva det mer tydligt och ingående i min framtida bok. Här beskriver jag mer om status när dom kom, hur det faktiskt kunde blivit, och hur det är idag.
  • Det jag mest vill belysa är vikten av att lyssna!!
  • Närvaron!
  • Balansen, den energimässiga balansen!

Tjej nummer ett. Hennes mamma kontaktade mig i Maj 2015. Hennes tjej hade kommit hem från en resa där hon blivit våldtagen. Hon frågade mig om jag kunde göra en behandling omgående. Såklart! När jag svarat  tänkte jag... fy vad jobbigt....Jag vet vilka bilder jag kan få upp! Jag vet att jag kan känna hemska känslor! Usch...men det var bara att strunta i och köra...
Tjejen kom! Jag läste! Jag kände.....INGENTING!
Där låg inget trauma, där låg inga minnen, där låg ingenting. Och jag är petig, jag är en duktig sökare, men det fanns verkligen ingenting! När jag sa det säger tjejen, men det är ju det jag sagt hela tiden! Men ingen lyssnar!
I min känsla ett klokt system som släppt direkt. Ungefär som ett barn som ramlar och slår sig, reser sig upp borstar av sig och går vidare.
DÅ SKA VI ABSOLUT INTE PLANTERA IN ETT TRAUMA!! Som många "snälla"människor runt henne ville göra! Påminna henne om det som hänt! Inte låta henne fortsätta leva. Låta henne kanske bli ett "offer" för sin upplevelse! Någon dag innan hon kom till mig hade hon en tid bokad hos psykolog, men komiskt nog blev psykologen sjuk, så jag var först på olycksplatsen....annars hade det kanske sett annorlunda ut.
Ok, hur gör vi nu. Massa människor som vill "tycka synd om", prata om...tom visa appar som hon kan lyssna på,  appar med andra utsatta människor i liknande situation som berättar om sina trauman. Hon ville inte!!  Jag bekräftade henne, gör det inte! Här gäller det att stärka hennes egen energi för att hon ska kunna stå kvar i sig själv mitt i allt tumult/kaos runtomkring.
Jag fick bilder av kök, baka.....ja, det gillar jag säger hon! Bra, då gör du det så mycket du bara!!
Hon har också kommit på yoga med jämna mellanrum för att underhålla, balansera sina energier. Såklart fler behandlingar, inte jättemånga, men med en regelbundenhet.
Ja hur mår hon då idag ca två år efter händelsen? Hon mår bra!! Hon är verkligen inte skadad eller traumatiserad av det som skedde, hon har inte förnekat eller förträngt (eftersom där inte fanns något) hon lever. Hon andas och mår bra i sin kropp. Hon har hög känslighet, sån är hon född, det kommer hon alltid att ha. Men det var också den som hjälpte henne släppa händelsen direkt. Vi har bara jobbat med att hålla alla andras negativa åsikter utanför, genom att hålla hennes energisystem starkt. Helt och intakt vilket har gått jättebra. En frisk, en sund och välmående tjej rakt igenom.

Tjej nummer två mötte jag första gången 27 Januari 2016 på en föreläsning jag hade om mitt sätt att arbeta.
Hon kom med sin mamma till föreläsningen, endast i ett skal/kroppen. Hon gick efter sin mamma, hon hade ingen åsikt, hon hade ingenting....jag bara kände när jag började prata...snälla mamma ta din dotter härifrån, hon vill inte vara här!! Jag sa inget, dom satt kvar, dom behövde såklart hjälp. Mamman kontaktade mig efter föreläsningen och bokade en tid till dottern. Sex år....sex år med anorexia, tvångsinläggningar mm
Inombords höll jag på att gå sönder, stackars tjej, ingen ska klaga över att dom mår dåligt....
Hon klagade inte, hon gnällde inte, tålig, anpassningsbar och tog på sig mkt ansvar...Detta kände jag när jag lyssnade på hennes energi.
Hon berättade inte, mamman berättade inte, det behövs inte.
Hon hade tagit ansvar  sedan hon var riktigt liten (omedvetet) eftersom det var/är så hon funkar....
För att instinktivt skydda sig, försvara sig hade hon dragit upp, som en  sköld nerifrån och upp. Hon satt som i en bubbla! I denna bubblan var hon onåbar, inte anträffbar, hon brydde sig inte....det här sker automatiskt. Här hade läkarna nu börjat prata om att hon var autistisk. Inte i min känsla!! Detta var första mötet, hon log när hon gick ut! Ett leende som gick rakt in i mitt hjärta, ett leende som kom inifrån! Ingen yta ingen fasad, det orkade hon liksom inte med! Behandling nummer två pratade vi mycket mamma. Mamman tog inte illa upp, förstod, samarbetade. Dom kom på yoga. Hennes hemska ångest lättade, försvann.
Tjejen sa till läkarna när dom kom med tråkiga förslag....jag vill gå på yoga! Jaaaa, äntligen, hon har en åsikt! En egen åsikt! Hon har inte varit på fler behandlingar hos mig utan mamman (detta är tjejens önskan) har fått dom, då mår också tjejen indirekt bättre. Yoga har dom regelbundet kommit på hela tiden! Efter sommaruppehållet frågade jag henne efter passet om hon kört yoga hemma under sommaren. Ja, svarade hon. Bra, svarade jag. Mer behöver vi inte säga! Jag såg hennes energi och hur mycket bättre hon mår. Jag blir så lycklig, och jag blir så lycklig över att någon som varit så under isen har en sån överlevnadsinstinkt och egenansvar. Att vi väckt det till liv! Om inte hade hon sakta men säkert tynat bort. Tvångsinläggningarna hade ju absolut inte hjälpt!!
Mamman träffade jag nyligen. Nu är tjejen tillbaka i skolan. Hon har vaknat! Hon börjar bli medveten om saker, blir medveten hela tiden. Massa aha grejer, detta kommer att fortgå. Detta är bra, hennes instinkter börjar vakna till liv igen. Med detta kommer självbild, självkänsla! Enligt mamman har utvecklingen gått spikrakt upp och det har gått snabbt! Allt är individuellt. men jag har varit med om detta många gånger förr! Behöver jag säga att jag är oerhört tacksam.

Ibland gör vi saker så jobbigt, så komplicerat, kan vi inte bara stanna upp och lyssna, vara medmänniskor, lära oss ta hand om vår energi, inte bara det fysiska! Allt hänger ihop! Om inte skapas det lätt massor av problem och mycket medberoende.
Vi älskar ibland att hålla varandra svaga, då blir vi mer betydesefulla. Faktiskt ibland även bryta ner. Kan vi inte vara nöjda och därigenom låta var och en stå i sin egen kraft. Det låter enkelt! Men energiarbetet får vi inte glömma. Vi kan inta bara ta av våra resurser, vi behöver lära oss hålla en balans. I dagens samhälle så viktigt!

TACK<3

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln