Yoga/Terapi dvs Närvaro, Lyssnande=Healing

Om jag har någon på min yoga som helt plötsligt börjar hosta, inte vanlig hosta utan en "jobbig" hosta. En hosta som innehåller smärta, som gör ont som handlar om gamla minnen som påverkar personens eget uttryck....ja, då hjälper jag såklart till! Genom min närvaro, genom att lyssna, genom att hjälpa personen släppa & slappna av! Det är det som är Healing! Jag tar inte ansvar för smärtan, jag blir inte en del av den, dvs jag blir inte medberoende, vi blir inte två med "problem".
Ibland är det ju faktiskt så att vissa saker gör ont, vi kommer kanske inte ens ihåg, vi har ingen aning om varför det känns som det gör! Ska vi då bara lära oss att acceptera "smärtan" ??? Det är ju som att förneka och förtränga sig själv!Ska vi bygga andra känslor utanpå?? Samma sak här, vad händer då? Blir vi sanna, autentiska då? Visar vi vårt eget uttryck, oss själva då eller vi kopierar andra?
Vad händer tex på ett yogapass där man ska lyssna, men ändå inte gör det? Eller vid andra "tillställningar" där man jobbar inåt, öppnar upp men inte möter och lyssnar, är närvarande? Känner man tillit? Kan man slappna av? Jobbar man klart? Många gånger begränsar vi ju tiden till lyssnandet, det är  ju  som att gå mitt i ett samtal!
Eller som en person som jag mötte på min bänk, där det såg ut som ett proppskåp över bröstet, fast inget fint proppskåp. Det var verkligen ett proppskåp utan struktur och ordning, det var huller om buller! Precis som att en person helt utan känsla, helt i blindo stått och tryckt....lite här och lite där, med absolut ingen närvaro...och sen helt plötsligt, oj nu är tiden ute och då lades locket på proppskåpet. Fast  lite kablar/trådar hängde  utanför!! Ett sådant system kan aldrig funka! Massa felkopplingar, massa trassligt och signaler som inte kommer fram, vilket tom kan innebära onödiga kortslutningar!Många såna kretslopp har vi inom oss. Viktiga nätverk!
Ja, som yogainstruktör eller rättare sagt som medmänniska är det viktigt att jag är närvarande och lyssnar. Men först och främst måste jag veta vad som är jag, hur känns min energi, innan jag kan avgöra vilket som är mitt och andras. Först då kan jag hjälpa till med min närvaro.
När jag började med yogaklasser hade jag ca 5-6 st i en  grupp, det var bara så det var. Nu har jag ca 30, det klarar jag idag! Det hade aldrig funkat då med mitt sätt att arbeta! För det är ju bara så jag är! Jag kan inte lyssna sämre eller ytligare, jag har alltid sagt att jag vill inte krafsa på ytan, då blir inte jag tillfredställd. Så är det med allt, gör jag något gör jag det ordentligt. Behövs det en kvart extra som igår, ja, då får det ta en kvart extra, det beror på vad man vill ha, hur bråttom man har, hur fort man springer....ibland ifrån sig själv!
 
Tack för alla härliga, underbara, ljuvliga yogapass jag är så oerhört TACKSAM!
Namaste Monica

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln