Ikväll är det yinyogaworkshop..

Mage & mjälte som tillhör jordelementet kommer vi att jobba med!
Jag delar en text som jag fick 2023
(Idag såg jag en bild på denna tjej och en text där hon skrev, tänk vad roligt man kan ha på jobbet)
Det gläder mig så ofantligt<3
Dessutom vet jag ju att det är så.
Men oj som hon mådde när jag träffade henne 2016. En väldigt obalanserad tjej. Vilsen för att hon var så överbelastad.
En tjej som efter mycket arbete har koll på sina sinnen. Kan energiarbete.
Idag äter vi så mycket intryck. Det hade denna tjej också gjort och gjorde. Så är det absolut INTE idag annars hade hon ALDRIG skrivit tänk vad roligt man kan ha det på jobbet. Idag funkar hennes mage, mjälte jordelementet är i balans och förågan att kunna sortera intryck.
En jordad, grundad balanserad tjej.
En tjej som har koll<3
Mer om allt detta ikväll
Hennes text....
Att vara högkänslig
Att läsa av allt
Känna allt i sin kropp.
Andras känslor.
Andras mående.
Andras smärta.
När man inte vet att det är det man känner av. Att man tror att det är sitt eget. Det äter energi. Det äter upp en inifrån och ut och tillslut vet man inte längre vad man vill eller vem man är. För där inne i sig själv ligger så mycket av alla andras jox. Det är som att den energibubbla man har är invaderas av andra. Att där är massor av andras trådar i den egna bubblande. Som ett rörigt garnnystan där inne. Eller en myrstack. Ja jösses så rörigt det blir. Det är aldrig lugnt. Aldrig tyst. Man får panik av det. Man vill springa ifrån sig själv. För mig var det enda stunden det blev tyst. När jag sprang i skogen. Och som jag sprang. Varje dag gjorde jag det. Andra trodde att jag gjorde det för träningen. Men för mig var det överlevnad. Jag sprang tills det bultade i huvudet och kroppen värkte. Tills jag hade så ont i lungorna för att kroppen inte hängde med. Då när jag pressat mig till max, var nära att svimma. Då blev det lugnt för en stund. Jag brukade då bara sitta i skogen eller vid vattnet. Jag hade mina ställen. Där satt jag länge och kände hur allt runt mig kändes. I skogen var det ingen som kunde trycka på. Där var bara jag. Där fick jag vara jag. Men det jag inte visste var att jag bara syntombehandlade. För varje dag samlade jag på mig nytt. Jag kunde inte hålla mitt space. Utan gång på gång fylldes jag av andras skit. Gång på gång kände jag av hur andra mådde, vad de tänkte, åsikter, idéer, känslor. Ja allt som inte var jag fylldes jag med. Att springa mig slut i skogen, var bara en flykt. En kortsiktig behandling. Det botade ingenting. 

Efter varje måltid jag ätit fick jag lägga mig ner på golvet. Jag fick så ont i magen. Spelade ingen roll vad det var jag åt. Utan jag låg där på golvet och min kropp försökte hinna med att ta hand om maten. Jag var så full av alla andra att jag liksom ätit mig mätt på intryck. Magen hade fullt sjå att ta hand om andras känslor och stress att när då den fysiska maten kom dit så blev det kaos. Och för mig blev det vardag att alltid känna så. Men så ska det ju inte vara! Så är det inte nu. Det kan bli annorlunda. Man behöver jobba. Det är en resa. En resa som man måste välja att ta. Ett jobb man måste vara villig att göra. Den resan är inte bort. Den resan är ingen flykt. Den är att möta. Att blicka inåt. Att lära känna sig själv, utan alla andras olikfärgade trådar som stör. Att få känna sin egen energis styrka, kanske för första gången. För du är kapabel till det! Till så mycket mer än vad man tror. All energi har gått till alla andra, när den borde vara till dig. De andra har sin egen energi. De ska inte ta av dig. 

Jag är inte avstängd nu, utan fortfarande högkänslig. Fortfarande öppen. Men jag är tränad. Jag låter det inte längre åka lika långt in i mig. Jag kan känna andras känslor men jag låter det stanna i den bubbla som finns runt mig. Mitt space. Jag äter inte upp det längre. Det fastnar inte i min kropp. Utan jag vet att det inte är mitt. och därför inte jag som kan göra något åt det som jag känner. Det ligger hos någon annan. Men jag kan välja att jobba med min egen energi. Min kropp och mitt mående. Att känna rötterna växa ut från fötterna och ner i jorden. Att andas in. Gå igenom kroppen steg för steg genom yogaövningar. Andas ut och släppa det som jag redo att släppa taget om. Att reda ut och rensa upp inombords. Att lära känna mig själv och min potential. Det har gett mig så himla mycket att jag nog inte kan beskriva det med ord.

Första gången jag kom till Monica och hon öppnade dörren till vad det innebär att vara högkänslig så var det som att jag för första gången mötte någon som pratade mitt modersmål. Det var sådan stor aha-upplevelse och jag har aldrig känt mig så förstådd i hela mitt liv. Det var en fantastisk känsla! Hur svart allt ändå kändes innan, så fanns det en gnutta hopp igen. Det finns en väg ut!

Som sagt 2023 fick jag texten ovan.
2021 en annan text från samma tjej...(under tiden som hon gick circle of light)
Ja hur går det? 
Just nu håller jag på att landa. Som ett visset löv vaggas jag av vinden sakta sakta mot marken. Ovanför flyger stormen, den storm jag nyss var inne i. Det är rätt konstigt hur man inte inser vilket virrvarr man varit i förr än man tar en paus. Eller som jag, får en paus. Först då känner man av och inser - vad håller jag på med?
Det är som att min kropp och själ vet var den ska, men att jag måste landa helt först innan vägen blir tydligare och tydligare framför mig. Men något som jag vet är att energiarbete är ett måste för mig. Det är ett måste att ha energiarbete i mitt liv, både privat och yrkesmässigt. Det kommer inte gå annars. 
Jag är som i ett vägskäl. Står framför helvetesgapet likt Ronja Rövardotter och jag känner hur modet fyller mig. Hur hoppet kommer tillbaka och jag laddar inför att ta det avgörande språnget. Att hoppa över till andra sidan. Att ta sats och välja. För jag kan inte gå tillbaka. Det går inte längre. Jag måste hoppa. Jag ska bara landa färdigt i mig själv igen. Och hoppa för rätt orsak. Inte av rädsla. Utan för att jag måste. För mig själv. Jag vet det. Så det är där jag står nu. I väntan på att ta det stora klivet. Som kommer att förändra allt. Men samtidigt inte. För det har ju hela tiden varit jag. Jag bara väljer den sidan av mig själv nu. Jag väljer att föra samman delarna av mig själv. Så att de inte ska vara delbart längre, utan att jag får vara hela jag i alla lägen i alla roller. Jag väljer att vara stolt över den jag faktiskt är. Att inte gömma mig längre. 
Flickan som inte vågade prata finns bara som ett minne kvar i mig. Som ett annat liv. Hon fick inte vara hela sig, utan anpassade sig efter allt och alla. Men det är inte den jag är längre. Jag tar med mig henne som ett minne. Som en varning. För jag är rätt säker på att jag inte hade klarat mig om jag inte hade hittat energiarbetet och yoga. Jag är rätt säker på att jag hade gått under av alla stormar och piskande vågor. 
Så för det är jag dig otroligt tacksam, Monica. Tack för att du gav mig en väg att hitta mitt liv, att leva upp till min fulla potential. Du öppnar alltid mina ögon och jag har aldrig känt mig så bekräftad i hela mitt liv som första gången jag kom till dig. 
Från djupet av mitt hjärta och från min själ. Tack!

Vi ses ikväll på yogamattan<3 Välkomna!!