2021 > 04

  • Lördag 31/7  9.00-16.00
  • Söndag 1/8  9.00-16.00
Två separata yogadagar kommer jag att köra i sommar som innefattar...
  • Yinyoga
  • Flödesyoga
  • Närvarande promenad i naturen
  • Restorativeyoga
Vi är hemma hos mig
Du tar med dig lunch & vattenflaska
Frukt kaffe/te finns på plats
Allt yogamaterial finns här
Max 8 deltagare
1500:-/dag
Du bokar din plats direkt till mig via sms eller mail

Såklart är detta ett yppeligt tillfälle att göra yoga tillsammans.
Mamma, pappa...
Mamma, dotter....
Pappa,son eller varför inte hela familjen
Eller kompisar...
Varmt Välkomna<3
 
Ps...och vill man så kan man såklart gå båda dagarna, det känner man själv<3
Läs hela inlägget »
Ja, tänk vad tiden går....steg 8, sista steget i Circle of light nu på Torsdag. Den här gången planerar jag att vara hemma hos mig. Vi knyter säcken, tar en genomgång! Chakra, meridianer, bindväv mm....
Frågor?! Som sagt vi knyter och går igenom!
Tips för er som har möjlighet, jag såg att Matilda hade lediga yogaplatser i Sockenhuset på Onsdag och Torsdag boka direkt Det är alltid bra!
 
Välkomna<3 Monica
Läs hela inlägget »

I början av pappas sjukdomstid när han bodde här så sa han ofta.
"-Monica, kan jag inte få läsa dom berättelserna igen?!!"
Jag kunde gå ut för att ha behandling och när jag kom in igen satt han i vardagsrummet med fötterna på bordet och bara njöt! "Detta är fantastiskt!" Jag verkligen såg hur HELA han lystes upp!
Det var två berättelser som två tjejer skrivit till min blivande bok som han fastnade för...det gav honom hopp! Men jag tror också nu i efterhand att han kände igen sig i rätten till att få ha ett eget liv. Det är inte alltid så lätt!

Den första berättelsen börjar såhär
Vi befinner oss på BUP. De frågar mig hur jag trivs i skolan, om jag har några kompisar och framförallt vad, när och hur mycket jag äter. Efter en stunds samtal säger "behandlaren" som var en stor, kraftig kvinna med barsk framtoning, "och nu får du följa med mig och mamma och pappa stannar här".
Jag följer motvilligt med behandlaren trots att jag redan här känner att jag inte vill. "Ta av alla kläderna utom trosorna" säger den kraftiga kvinnan barskt när vi kommer in i det lilla kala rummet. I rummet fanns en sjukhusbrits, en stol och en våg i rummets ena hörn. Medan jag tar av mig kläderna betraktar hon mig med fokuserad blick uppifrån och ner. I varje rörelse jag gör så följer hon mig med blicken. "Och vad har du gjort här då?" säger hon och trycker med fingrarna längs min ryggrad som var full av blåmärken "Jasså, du är en sån som smygtränar" säger kvinnan och fnyser. Sen böjer hon sig ner och börjar ta på mina ben. Först längs smalbenen och sen fortsätter hon upp på mina lår. "Nu ska  jag bara kontrollera din blodcirkulation" säger  hon och fortsätter att ta hårt på mina ben. Jag känner hur obehagskänslorna blir allt mer påtagliga. Idag förstår jag att detta inte var okej. Hon hade absolut INGEN respekt för min integritet. Jag hade INGENTING att säga till om, och vad jag inte förstod då var att detta var bara början på 1,5 år där jag totalt togs ifrån makten att leva mitt eget liv.
Lite längre in i hennes historia...
Helt plötsligt togs allt ifrån mig. En 15-årig tjej som inte ansågs kapabel till någonting. Jag ansågs inte benägen till att ta något beslut själv. Jag blev en medpassagerare i mitt eget liv. Vårdinstanser och mina föräldrar skulle styra mitt liv. Samtidigt klagade de ständigt på mig över att jag inte var självständig. Detta tog jag även upp med behandlarna och försökte förklara för dom att jag inte ville bli behandlad som ett småbarn. Jag förstod inte logiken i att det skulle få mig frisk. Svaret jag fick var ordagrant " Om du inte vill bli behandlad som ett småbarn, sluta bete dig som ett då."
Nu hoppar jag igen...
Jag utvecklades till en allt mer svårhanterlig patient. Jag fick ångestanfall och skrikattaker varje dag. Paniken inom mig var obeskrivlig. Något så fruktansvärt som denna ångest har jag aldrig varit med om. Varenda sekund var ett lidande. Ganska snabbt beslutade de att jag skulle medicineras med Olanzapin, ett starkt neurologiskt/antipsykotiskt läkemedel som vanligen används vid schizofreni. Av denna medicin blev jag totalt avtrubbad. Mitt utåtagerande minskade något och jag blev mer "lätthanterlig". Som läkarna förklarade det skulle medicinen "kapa av" topparna av mina starka känslor. Enligt mig gjorde medicinen inget annat än att kapa av hela min personlighet, sätta ett tillfälligt lock över alla mina känslor så att jag bara blev ett skal. Jag var som en vandrande vålnad som inte kunde uttrycka någonting. Jag skrattade aldrig, jag log aldrig. Kort därefter lades jag även in på sjukhuset i Kristianstad pga mitt svaga hjärta.
......hopp igen
ångestattackerna eskalerade igen och jag var desperat efter hjälp. RIKTIG HJÄLP. För det som då skulle vara min hjälp gjorde bara allt sju resor värre. Vad jag än gjorde så lyssnade ingen på mig. Jag tog åt allt mer drastiska åtgärder men resultatet blev bara att jag klassades som allt mer sjuk. Det gick så långt att jag i en ångestattack tog mina byxor, knöt ena änden hårt runt halsen och andra änden runt trappräcket. Som tur var kom mamma innan jag gjorde något mer.
Precis innan julen 2016 lades jag in igen. Denna gången placerades jag på barn och ungdomspsyk på sluten avdelning i Malmö. Mamma och pappa fick återigen vara med mig varannan dag. Jag tror att det är svårt att förstå för en "vanlig" människa hur en miljö som denna påverkar en känslig person som mig. När vi passerat två låsta dörrar fick vi ett rum med ett litet fönster som inte kunde öppnas. Personalen kom in för att gå igenom våra väskor. Snören i kläder, mobilladdare, filmer på CD-skivor       och våra hygienartiklar, allt skulle lämnas in och låsas in av personalen av säkerhetsskäl. En mening cirkulerade i mitt huvud under hela denna period, "Detta är fel, detta är fel, detta är fel". JAG HÖRDE INTE HEMMA HÄR!
I Januari 2017 är jag utskriven från slutenvården och tillbaka på mellanvården. Här kommer vändpunkten. Inte bara för min tid som sjuk utan för hela mitt liv! Mamma frågade mig om jag ville följa med på en föreläsning till någon Monica som höll på med yoga och behandlingar. För första gången på två år svarade jag ja till någonting. Jag vet inte varför för jag tyckte att det var jättejobbigt att vara på föreläsningen och jag kunde inte alls koncentrera mig på vad Monica sa. Mamma bokade en tid för en behandling. Ärligt talat var jag livrädd. Jag ville inte gå igenom mer av det jag tidigare gått igenom. Skulle hon tvinga mig att klä av mig? Skulle hon klaga på hur jag åt? Skulle hon tycka att jag var konstig? Samtidigt var känslan till detta helt annorlunda. Jag kom dit, träffade Monica och redan innan hon hunnit öppna munnen visste jag att hon FÖRSTOD. Hon visade mig respekt, accepterade min integritet och lät mig ha mitt "space". Monica pratade på ett helt nytt sätt, jag blev bemött på raka motsatsen till hur jag bemöttes av vården. Trots att jag inte kände Monica så visste hon mer om mig än alla andra behandlare som vid det laget känt mig i 1,5 år. Hon bekräftade det jag någonstans långt inne kände, det som jag hela tiden hade vetat. Under 1,5 år hade jag fått höra att det jag kände var fel, att jag var för sjuk att förstå. Det var de som var de friska och därför hade dom rätt! De sa till mig "att en gång kommer du att förstå och tacka oss för det vi gjort"...Men plötsligt träffar jag en person som bekräftar det JAG kände!
Ett par sidor längre fram i berättelsen..
Under sommarlovet mellan ettan och tvåan skulle jag läsa in den mattekurs jag fattades för att få börja natur och under nästkommande sommarlov (mellan tvåan och trean) skulle jag läsa in den biologikurs jag fattades. Så jag fick en mattebok i handen och utan problem läste jag igenom hela kursen själv under sommarlovet! Att byta linje är det bästa beslut jag någonsin tagit och det var tack vare Monica som jag kunde genomföra det!
Jag har nu sommarlov igen. Efter sommarlovet börjar jag mitt sista år på gymnasiet. Jag har aldrig trivts så bra i en klass som nu och jag skrattar varje dag i skolan. Så bra som jag mår idag har jag inte mått i hela mitt liv. Jag har framtidsplaner och jag tycker om mig själv för första gången någonsin. För ett par år sen satt jag på BUP där jag hela tiden fick höra hur sjuk jag var, att jag inte kunde lita på det jag kände och för att jag skulle kunna må bra igen så skulle jag göra det dem sa till mig. Min ångest var extrem och jag ville inte leva längre. jag medicinerades med starka antipsykotiska mediciner samtidigt som de trodde att jag hade autism. Hade mina gamla behandlare träffat mig idag tror jag inte att de hade känt igen mig. Sedan jag började få hjälp av Monica har jag lyckats arbeta upp mitt inre. Jag har lärt mig vad som är jag och vad som inte är jag. Även idag drar jag ofta på mig obalanser men idag vet jag att det inte är mitt! Jag kan då lättare släppa det och gå vidare! Det finns inga ord som kan förklara den tacksamhet jag känner till Monica och inga pengar i världen kan räcka för att betala tillbaka den hjälp jag fått.

Ja, jag förstod att pappa ville läsa! Han kände igen sig i så mycket! Det är så lätt att bli överkörd! Jag är tacksam över att han ville läsa! Han var stolt över mig, han var stolt över mitt arbete, han var stolt över mitt sätt att hantera både barn och djur! Och allt handlar om att lyssna, att respektera och kommunicera. Tre starka ledord i mitt liv som även är livsviktiga för mig!

Ps!  Nu har det ju gått ytterligare tid och denna tjej läser nu till läkare. Hon har börjat studera i Umeå. Läget med hemstudier och corona behöver jag väl inte nämna och för mångas välbefinnande är det inte bra! Tur att denna tjej är så stark i rätten till sig själv<3 det egenansvar jag brukar benmämna som är allt annat än egoistiskt! 
Hon är modig, hon vågar men hon vílle faktiskt leva!
Ja, pappa....en sann förebild jag kan inget annat än att hålla med!! TACK<3

Och tack ni som orkade läsa....
Nästa berättelse kommer en annan dag (eller natt) Gonatt <3 
 

Läs hela inlägget »
Jag planerar nu för en ny grupp i Circle of Light. Såklart kan du gå igen även om du redan gått!
Allt jag arbetar med går vi igenom där!
Alla grupper är individuella även om basen är densamma.
Vi träffas 8 gånger, 4 gånger under hösten och 4 gånger under våren.
Din investering är 1000:-/tillfälle
Nya datum är
  • 2/9 18.00-21.00 i Sockenhuset
  • 7/10 18.00-21.00 i Sockenhuset
  • 4/11 18.00-21.00 i Sockenhuset
  • 2/12 18.00-21.00 i Sockenhuset
  • 13/1 18.00-21.00 i Sockenhuset
  • 10/2 18.00-21.00 i Sockenhuset
  • 10/3 18.00-21.00 i Sockenhuset
  • 7/4 18.00-21.00 i Sockenhuset
Det är en hel kurs vilket innebär att man är säker på att man vill gå alla 8 tillfällen redan från början för att få helheten!
 
Har du frågor får du gärna kontakta mig via mail eller sms.
 
Monica
Läs hela inlägget »

2021 > 04

  • Lördag 31/7  9.00-16.00
  • Söndag 1/8  9.00-16.00
Två separata yogadagar kommer jag att köra i sommar som innefattar...
  • Yinyoga
  • Flödesyoga
  • Närvarande promenad i naturen
  • Restorativeyoga
Vi är hemma hos mig
Du tar med dig lunch & vattenflaska
Frukt kaffe/te finns på plats
Allt yogamaterial finns här
Max 8 deltagare
1500:-/dag
Du bokar din plats direkt till mig via sms eller mail

Såklart är detta ett yppeligt tillfälle att göra yoga tillsammans.
Mamma, pappa...
Mamma, dotter....
Pappa,son eller varför inte hela familjen
Eller kompisar...
Varmt Välkomna<3
 
Ps...och vill man så kan man såklart gå båda dagarna, det känner man själv<3
Läs hela inlägget »
Ja, tänk vad tiden går....steg 8, sista steget i Circle of light nu på Torsdag. Den här gången planerar jag att vara hemma hos mig. Vi knyter säcken, tar en genomgång! Chakra, meridianer, bindväv mm....
Frågor?! Som sagt vi knyter och går igenom!
Tips för er som har möjlighet, jag såg att Matilda hade lediga yogaplatser i Sockenhuset på Onsdag och Torsdag boka direkt Det är alltid bra!
 
Välkomna<3 Monica
Läs hela inlägget »

I början av pappas sjukdomstid när han bodde här så sa han ofta.
"-Monica, kan jag inte få läsa dom berättelserna igen?!!"
Jag kunde gå ut för att ha behandling och när jag kom in igen satt han i vardagsrummet med fötterna på bordet och bara njöt! "Detta är fantastiskt!" Jag verkligen såg hur HELA han lystes upp!
Det var två berättelser som två tjejer skrivit till min blivande bok som han fastnade för...det gav honom hopp! Men jag tror också nu i efterhand att han kände igen sig i rätten till att få ha ett eget liv. Det är inte alltid så lätt!

Den första berättelsen börjar såhär
Vi befinner oss på BUP. De frågar mig hur jag trivs i skolan, om jag har några kompisar och framförallt vad, när och hur mycket jag äter. Efter en stunds samtal säger "behandlaren" som var en stor, kraftig kvinna med barsk framtoning, "och nu får du följa med mig och mamma och pappa stannar här".
Jag följer motvilligt med behandlaren trots att jag redan här känner att jag inte vill. "Ta av alla kläderna utom trosorna" säger den kraftiga kvinnan barskt när vi kommer in i det lilla kala rummet. I rummet fanns en sjukhusbrits, en stol och en våg i rummets ena hörn. Medan jag tar av mig kläderna betraktar hon mig med fokuserad blick uppifrån och ner. I varje rörelse jag gör så följer hon mig med blicken. "Och vad har du gjort här då?" säger hon och trycker med fingrarna längs min ryggrad som var full av blåmärken "Jasså, du är en sån som smygtränar" säger kvinnan och fnyser. Sen böjer hon sig ner och börjar ta på mina ben. Först längs smalbenen och sen fortsätter hon upp på mina lår. "Nu ska  jag bara kontrollera din blodcirkulation" säger  hon och fortsätter att ta hårt på mina ben. Jag känner hur obehagskänslorna blir allt mer påtagliga. Idag förstår jag att detta inte var okej. Hon hade absolut INGEN respekt för min integritet. Jag hade INGENTING att säga till om, och vad jag inte förstod då var att detta var bara början på 1,5 år där jag totalt togs ifrån makten att leva mitt eget liv.
Lite längre in i hennes historia...
Helt plötsligt togs allt ifrån mig. En 15-årig tjej som inte ansågs kapabel till någonting. Jag ansågs inte benägen till att ta något beslut själv. Jag blev en medpassagerare i mitt eget liv. Vårdinstanser och mina föräldrar skulle styra mitt liv. Samtidigt klagade de ständigt på mig över att jag inte var självständig. Detta tog jag även upp med behandlarna och försökte förklara för dom att jag inte ville bli behandlad som ett småbarn. Jag förstod inte logiken i att det skulle få mig frisk. Svaret jag fick var ordagrant " Om du inte vill bli behandlad som ett småbarn, sluta bete dig som ett då."
Nu hoppar jag igen...
Jag utvecklades till en allt mer svårhanterlig patient. Jag fick ångestanfall och skrikattaker varje dag. Paniken inom mig var obeskrivlig. Något så fruktansvärt som denna ångest har jag aldrig varit med om. Varenda sekund var ett lidande. Ganska snabbt beslutade de att jag skulle medicineras med Olanzapin, ett starkt neurologiskt/antipsykotiskt läkemedel som vanligen används vid schizofreni. Av denna medicin blev jag totalt avtrubbad. Mitt utåtagerande minskade något och jag blev mer "lätthanterlig". Som läkarna förklarade det skulle medicinen "kapa av" topparna av mina starka känslor. Enligt mig gjorde medicinen inget annat än att kapa av hela min personlighet, sätta ett tillfälligt lock över alla mina känslor så att jag bara blev ett skal. Jag var som en vandrande vålnad som inte kunde uttrycka någonting. Jag skrattade aldrig, jag log aldrig. Kort därefter lades jag även in på sjukhuset i Kristianstad pga mitt svaga hjärta.
......hopp igen
ångestattackerna eskalerade igen och jag var desperat efter hjälp. RIKTIG HJÄLP. För det som då skulle vara min hjälp gjorde bara allt sju resor värre. Vad jag än gjorde så lyssnade ingen på mig. Jag tog åt allt mer drastiska åtgärder men resultatet blev bara att jag klassades som allt mer sjuk. Det gick så långt att jag i en ångestattack tog mina byxor, knöt ena änden hårt runt halsen och andra änden runt trappräcket. Som tur var kom mamma innan jag gjorde något mer.
Precis innan julen 2016 lades jag in igen. Denna gången placerades jag på barn och ungdomspsyk på sluten avdelning i Malmö. Mamma och pappa fick återigen vara med mig varannan dag. Jag tror att det är svårt att förstå för en "vanlig" människa hur en miljö som denna påverkar en känslig person som mig. När vi passerat två låsta dörrar fick vi ett rum med ett litet fönster som inte kunde öppnas. Personalen kom in för att gå igenom våra väskor. Snören i kläder, mobilladdare, filmer på CD-skivor       och våra hygienartiklar, allt skulle lämnas in och låsas in av personalen av säkerhetsskäl. En mening cirkulerade i mitt huvud under hela denna period, "Detta är fel, detta är fel, detta är fel". JAG HÖRDE INTE HEMMA HÄR!
I Januari 2017 är jag utskriven från slutenvården och tillbaka på mellanvården. Här kommer vändpunkten. Inte bara för min tid som sjuk utan för hela mitt liv! Mamma frågade mig om jag ville följa med på en föreläsning till någon Monica som höll på med yoga och behandlingar. För första gången på två år svarade jag ja till någonting. Jag vet inte varför för jag tyckte att det var jättejobbigt att vara på föreläsningen och jag kunde inte alls koncentrera mig på vad Monica sa. Mamma bokade en tid för en behandling. Ärligt talat var jag livrädd. Jag ville inte gå igenom mer av det jag tidigare gått igenom. Skulle hon tvinga mig att klä av mig? Skulle hon klaga på hur jag åt? Skulle hon tycka att jag var konstig? Samtidigt var känslan till detta helt annorlunda. Jag kom dit, träffade Monica och redan innan hon hunnit öppna munnen visste jag att hon FÖRSTOD. Hon visade mig respekt, accepterade min integritet och lät mig ha mitt "space". Monica pratade på ett helt nytt sätt, jag blev bemött på raka motsatsen till hur jag bemöttes av vården. Trots att jag inte kände Monica så visste hon mer om mig än alla andra behandlare som vid det laget känt mig i 1,5 år. Hon bekräftade det jag någonstans långt inne kände, det som jag hela tiden hade vetat. Under 1,5 år hade jag fått höra att det jag kände var fel, att jag var för sjuk att förstå. Det var de som var de friska och därför hade dom rätt! De sa till mig "att en gång kommer du att förstå och tacka oss för det vi gjort"...Men plötsligt träffar jag en person som bekräftar det JAG kände!
Ett par sidor längre fram i berättelsen..
Under sommarlovet mellan ettan och tvåan skulle jag läsa in den mattekurs jag fattades för att få börja natur och under nästkommande sommarlov (mellan tvåan och trean) skulle jag läsa in den biologikurs jag fattades. Så jag fick en mattebok i handen och utan problem läste jag igenom hela kursen själv under sommarlovet! Att byta linje är det bästa beslut jag någonsin tagit och det var tack vare Monica som jag kunde genomföra det!
Jag har nu sommarlov igen. Efter sommarlovet börjar jag mitt sista år på gymnasiet. Jag har aldrig trivts så bra i en klass som nu och jag skrattar varje dag i skolan. Så bra som jag mår idag har jag inte mått i hela mitt liv. Jag har framtidsplaner och jag tycker om mig själv för första gången någonsin. För ett par år sen satt jag på BUP där jag hela tiden fick höra hur sjuk jag var, att jag inte kunde lita på det jag kände och för att jag skulle kunna må bra igen så skulle jag göra det dem sa till mig. Min ångest var extrem och jag ville inte leva längre. jag medicinerades med starka antipsykotiska mediciner samtidigt som de trodde att jag hade autism. Hade mina gamla behandlare träffat mig idag tror jag inte att de hade känt igen mig. Sedan jag började få hjälp av Monica har jag lyckats arbeta upp mitt inre. Jag har lärt mig vad som är jag och vad som inte är jag. Även idag drar jag ofta på mig obalanser men idag vet jag att det inte är mitt! Jag kan då lättare släppa det och gå vidare! Det finns inga ord som kan förklara den tacksamhet jag känner till Monica och inga pengar i världen kan räcka för att betala tillbaka den hjälp jag fått.

Ja, jag förstod att pappa ville läsa! Han kände igen sig i så mycket! Det är så lätt att bli överkörd! Jag är tacksam över att han ville läsa! Han var stolt över mig, han var stolt över mitt arbete, han var stolt över mitt sätt att hantera både barn och djur! Och allt handlar om att lyssna, att respektera och kommunicera. Tre starka ledord i mitt liv som även är livsviktiga för mig!

Ps!  Nu har det ju gått ytterligare tid och denna tjej läser nu till läkare. Hon har börjat studera i Umeå. Läget med hemstudier och corona behöver jag väl inte nämna och för mångas välbefinnande är det inte bra! Tur att denna tjej är så stark i rätten till sig själv<3 det egenansvar jag brukar benmämna som är allt annat än egoistiskt! 
Hon är modig, hon vågar men hon vílle faktiskt leva!
Ja, pappa....en sann förebild jag kan inget annat än att hålla med!! TACK<3

Och tack ni som orkade läsa....
Nästa berättelse kommer en annan dag (eller natt) Gonatt <3 
 

Läs hela inlägget »
Jag planerar nu för en ny grupp i Circle of Light. Såklart kan du gå igen även om du redan gått!
Allt jag arbetar med går vi igenom där!
Alla grupper är individuella även om basen är densamma.
Vi träffas 8 gånger, 4 gånger under hösten och 4 gånger under våren.
Din investering är 1000:-/tillfälle
Nya datum är
  • 2/9 18.00-21.00 i Sockenhuset
  • 7/10 18.00-21.00 i Sockenhuset
  • 4/11 18.00-21.00 i Sockenhuset
  • 2/12 18.00-21.00 i Sockenhuset
  • 13/1 18.00-21.00 i Sockenhuset
  • 10/2 18.00-21.00 i Sockenhuset
  • 10/3 18.00-21.00 i Sockenhuset
  • 7/4 18.00-21.00 i Sockenhuset
Det är en hel kurs vilket innebär att man är säker på att man vill gå alla 8 tillfällen redan från början för att få helheten!
 
Har du frågor får du gärna kontakta mig via mail eller sms.
 
Monica
Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

bloggEtiketter