Vikten av att lyssna
När Matilda var nio och Felicia sju köpte vi en häst, Gylfi. Han var tävlad i hoppning av döttrarna i familjen som ägde honom. Ras islänning, det fanns en islänning till i deras familj.
Gylfi var väldigt anpassningsbar, dvs han verkligen anpassade sig efter hur duktig ryttaren var.
Jag kände omgående att jag måste lära mig mer om islandshästar, egentligem kunde jag inget alls, jag hade endast ridit någon enstaka gång på turridning. Ridit hade jag gjort i många år min första häst fick jag när jag gick i sexan. Men jag kände att islänningens gångarter kände jag inte alls till och Gylfi var dessutom femgångare.
Mamman i familjen skulle på träning och jag hängde på. Träningen var en gång i månaden i Sölvesborg för Unn Kroghen Adalsteinsson. Det var teori, ridning/träning, Unn var rolig att rida för dessutom tyckte hon att Gylfi var väldigt söt vilket han var. Hon tyckte också att jag var en duktig ryttare. Jag har lätt för att lyssna, ta in och agera därefter och hon var tydlig. Vi gick kanske fyra, fem helgkurser sen kände jag en dag vid longering av honom att han ogärna ville gå i det ena varvet. Visst hade jag lätt kunnat tvinga honom eller peta på honom, men känslan var så stark. Det är något som inte stämmer. Jag avbokade nästa träning och tog kontakt med en kvinna som heter Rikke Schultz (http://www.rikkeschultz.dk/forside/). Hon konstaterade spatt i båda bakbenen. En vän och terapeut Kerstin Larsson som jag redan använt mig av flera gånger till min stora häst var också med och det bestämdes att Kerstin skulle börja med behandlingar på honom. Nu pratar jag alternativ behandling. Kerstin är väldigt duktig, men han var inte lätt. När man har gått så länge som Gylfi gjort och dessutom berättade Kerstin, att hennes erfarenhet av islänningar var att dom ofta är svåra, dom är duktiga på att stänga av och bara köra på. Man ser inte att dom har ont förrän det ofta gått väldigt långt, sa hon.
Men Gylfi blev mer och mer lyhörd, förmodligen för att han kände att jag lyssnade. Jag kunde känna var han hade ont och inte bara var han hade ont utan även känna var han hade problem. Så för varje gång Kerstin kom blev han tydligare och tydligare. I början frågade hon mig, var har du känt?!var har du haft ont? så vet jag var jag ska gå in och behandla! Men med tiden blev han så tydlig, att han själv backade till när Kerstin kom in i stallet. Han verkligen visade tryck här. Då stod han självfallet lös i stallgången annars hade det aldrig gått!
Hur många behandlingar som krävdes har jag ingen aning om, Kerstin behandlade honom regelbundet tills jag började arbeta själv.
Ja, han blev bra! Vi gick inte på fler såna träningar däremot användes han i massor av tjejerna. På ridskolan i början (av båda), Matilda tränade med honom i akademisk ridning för tränare, hon tränade även för Kajsa Ränkfors (http://rankfors.se/om-kajsa/) gick på helgträningar i akademisk ridning, privatträningar i både klassisk dressyr och hoppning. Det mesta av detta gjorde Matilda men vi andra var också med. Det blev sommarrid/lek/busläger, som senare även Felicia var med på. Då hade Felicia Gylfi och Matilda Grani. Då hade det gått några år och jag hade fått avliva min gamla häst som Kerstin också behandlat regelbundet sedan jag köpte honom eller fick honom som 8- åring. Han hade då en skada i vänster bak, därför togs han ur bruk. Han blev 20år och var helt ridbar tills han var 19. Eftersom Gylfi var en sån fantastisk häst blev det efter honom en islänning till, Grani. En helt olik karaktär, fast det visade sig att dom hade samma pappa. Kanske var dom inte så olika ändå när allt kommer kring men dom var hanterade väldigt olika.
Det är viktigt att vi lär oss lyssna, det är det som jag vill påvisa med berättelsen. Ingen vet ju hur Gylfi mått efter några år om han inte kommit till oss som lyssnade. Såklart kände vi när han blev äldre att dessa år (han var 12 när vi köpte honom) med avstängdhet hade påverkat. Ändå kan vi verkligen glädjas åt alla fina år tjejerna fick med honom. Både barnåren, ungdomsåren, Matilda hann tom bli vuxen. Han avgudade tjejerna och dom avgudade honom.
Gylfi var väldigt anpassningsbar, dvs han verkligen anpassade sig efter hur duktig ryttaren var.
Jag kände omgående att jag måste lära mig mer om islandshästar, egentligem kunde jag inget alls, jag hade endast ridit någon enstaka gång på turridning. Ridit hade jag gjort i många år min första häst fick jag när jag gick i sexan. Men jag kände att islänningens gångarter kände jag inte alls till och Gylfi var dessutom femgångare.
Mamman i familjen skulle på träning och jag hängde på. Träningen var en gång i månaden i Sölvesborg för Unn Kroghen Adalsteinsson. Det var teori, ridning/träning, Unn var rolig att rida för dessutom tyckte hon att Gylfi var väldigt söt vilket han var. Hon tyckte också att jag var en duktig ryttare. Jag har lätt för att lyssna, ta in och agera därefter och hon var tydlig. Vi gick kanske fyra, fem helgkurser sen kände jag en dag vid longering av honom att han ogärna ville gå i det ena varvet. Visst hade jag lätt kunnat tvinga honom eller peta på honom, men känslan var så stark. Det är något som inte stämmer. Jag avbokade nästa träning och tog kontakt med en kvinna som heter Rikke Schultz (http://www.rikkeschultz.dk/forside/). Hon konstaterade spatt i båda bakbenen. En vän och terapeut Kerstin Larsson som jag redan använt mig av flera gånger till min stora häst var också med och det bestämdes att Kerstin skulle börja med behandlingar på honom. Nu pratar jag alternativ behandling. Kerstin är väldigt duktig, men han var inte lätt. När man har gått så länge som Gylfi gjort och dessutom berättade Kerstin, att hennes erfarenhet av islänningar var att dom ofta är svåra, dom är duktiga på att stänga av och bara köra på. Man ser inte att dom har ont förrän det ofta gått väldigt långt, sa hon.
Men Gylfi blev mer och mer lyhörd, förmodligen för att han kände att jag lyssnade. Jag kunde känna var han hade ont och inte bara var han hade ont utan även känna var han hade problem. Så för varje gång Kerstin kom blev han tydligare och tydligare. I början frågade hon mig, var har du känt?!var har du haft ont? så vet jag var jag ska gå in och behandla! Men med tiden blev han så tydlig, att han själv backade till när Kerstin kom in i stallet. Han verkligen visade tryck här. Då stod han självfallet lös i stallgången annars hade det aldrig gått!
Hur många behandlingar som krävdes har jag ingen aning om, Kerstin behandlade honom regelbundet tills jag började arbeta själv.
Ja, han blev bra! Vi gick inte på fler såna träningar däremot användes han i massor av tjejerna. På ridskolan i början (av båda), Matilda tränade med honom i akademisk ridning för tränare, hon tränade även för Kajsa Ränkfors (http://rankfors.se/om-kajsa/) gick på helgträningar i akademisk ridning, privatträningar i både klassisk dressyr och hoppning. Det mesta av detta gjorde Matilda men vi andra var också med. Det blev sommarrid/lek/busläger, som senare även Felicia var med på. Då hade Felicia Gylfi och Matilda Grani. Då hade det gått några år och jag hade fått avliva min gamla häst som Kerstin också behandlat regelbundet sedan jag köpte honom eller fick honom som 8- åring. Han hade då en skada i vänster bak, därför togs han ur bruk. Han blev 20år och var helt ridbar tills han var 19. Eftersom Gylfi var en sån fantastisk häst blev det efter honom en islänning till, Grani. En helt olik karaktär, fast det visade sig att dom hade samma pappa. Kanske var dom inte så olika ändå när allt kommer kring men dom var hanterade väldigt olika.
Det är viktigt att vi lär oss lyssna, det är det som jag vill påvisa med berättelsen. Ingen vet ju hur Gylfi mått efter några år om han inte kommit till oss som lyssnade. Såklart kände vi när han blev äldre att dessa år (han var 12 när vi köpte honom) med avstängdhet hade påverkat. Ändå kan vi verkligen glädjas åt alla fina år tjejerna fick med honom. Både barnåren, ungdomsåren, Matilda hann tom bli vuxen. Han avgudade tjejerna och dom avgudade honom.
Kommentera gärna:
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
-
Emelie Moberg » Yinyogadag 7/9: ”Jag vill vara med :)”
-
Anita Boregren » Föreläsning om Bindväven: ”Anmälan till den 15 maj om bindväven. ”
-
Anita Boregren » Energiavläsningskurser våren 2024: ”Hej! Jag vill gärna anmäla mig till kursen som går i mars. Funkar inte det så gå..”
-
Karolina Holmgren » Yogadag 16 December 2023: ”Jag vill gärna komma!”
-
Vesna Ozmec » Yoga för pensionärer: ”Vill gärna pröva på yoga den 28/4 ”