Nu har jag ljugit....

Det insåg jag i morse!
Jag har ljugit för er, jag har många gånger sagt att detta har inte varit någon plan, jag har aldrig valt att jobba med detta, fast det är ju inte sant!

Då när jag var liten, såg mer, uppfattade mer än jag förstod. Jag förstod men för mig var det fullt normalt eller handlade om sunt förnuft, jag kunde bara inte förstå varför andra inte kunde fatta eller uppfatta, se det jag såg.

Som tex med min syster, redan när hon började skolan fick hon antidepressiv medicin av vår husläkare, redan då och våra föräldrar??? för mig var hon osäker, otrygg...inte sätter man in antidepressiva tabletter till ett barn då?! Jag var ett barn själv fast för mig var det helt osunt och helt ologiskt. Varför ser ni inte det andra som jag ser, varför lyssnar ni inte???
Vuxna kan mer, förstår mer.... jag vet inte ens om jag sa nåt då, förmodligen inte eftersom ingen hade lyssnat ändå. Det var först flera år senare då hon blev "mobbad" i skolan som jag tog ut pappa i skogen. Då pratade jag!! Nu måste du lyssna detta är allvar, detta blir bara värre och värre om ni inte gör något! Då var det verkligen som att prata med en vägg, ingen hemma alls. Hans, deras fokus låg ju någon helt annanstans än det jag pratade om, på dom synliga problemen dvs mobbarna. Jag såg min systers obalanser, det som jag ville att dom skulle ta tag i men inte förstod. Vi pratade helt olika språk! JAG VISSTE OCKSÅ ATT GÖR NI INGET SÅ BLIR DET BARA VÄRRE OCH VÄRRE OCH KRÄVER MER OCH MER ENERGI, TYVÄRR OFTA ANDRAS ENERGI! (oj detta kom med stora bokstäver, jag låter det stå kvar för att det är så otroligt viktigt och sant)
Samma sak senare när mamma fick cancer för 2:a ggr....kan hon lyssna nu??!!! Kan hon lyssna på kroppen, snälla lyssna!!! Då var jag ungdom, inte barn fast jag hade lärt mig att vi ser på saker på helt olika sätt. Hon sökte bara bekräftelse också på sina obalanser!!! Jag visste, att så mycket som hon fokuserar på sjukdomen så kommer hon garanterat att bli sjuk igen....
Det blev hon, tredje gången började det i lungorna för att sen sprida sig till hela kroppen!
Den gången hade jag mer "kött på benen", framförallt försökte jag förklara för henne att det vi fokuserar på växer!!! En grundlag! Det du vattnar ger du energi!
Om du har friska celler och du har sjuka celler och du lägger allt fokus på det sjuka....vad växer???? Varför glömmer du dig, dina friska celler?? Jag försökte skriva ner så mycket jag kunde, för det var ju ändå min mamma, det var mitt sista hopp! Snälla läs, eller gör vad du vill. Detta är tredje gången gillt, du får en chans till, snälla ta den! På något sätt rentvådde jag mig själv, jag såg ju nåt annat än dom gjorde, nu visste jag mer jag hade skaffat erfarenhet, kunskap och sa när jag lämnade över pappren snälla läs eller eldar du upp dom, valet är ditt.
Då jobbade jag med att trycka på mina punkter med min känsla.

Så ja, jag har ljugit! Undermedvetet har det nog varit en plan hela tiden utan att jag fattat. Tur att jag vågat lyssna och följa!!
Idag kommer ju människor som vill ha min hjälp. Som vill lyssna på det jag ser, lita på det jag känner som kanske inte alls stämmer med den verklighet "sanning" som dom växt upp eller lever i. Det som förhoppingsvis breddar människor men framförallt hjälper människor att må bra och faktiskt vara snälla mot både sig själv och andra.

Ja, det är klart att jag vet att den planen har ju hela tiden legat där. Jag är tacksam även för mig själv över att jag vågat. För som Birkan sa för flera år sen du har en dotter som inte gillar det du gör, hon är rädd för att hennes mamma ska bli konstig, men du kan hälsa henne att hennes mamma kommer aldrig att sitta med ett huckle på huvudet med en kristallkula framför sig, fast det är precis det hon gör (och så skrattade han hjärtligt) du möter dom vanliga människorna för du är vanlig, titta på mig jag ser ut som en ängel (och så skrattade han igen)
Ja, fast jag vet att människor blir rädda när man ser igenom lager! Det som jag gillar, därför valde jag att ha Birkan som mentor! Har man sen byggt upp många lager av det som inte tillhör individen, ja det är klart att det kan bli obekvämt och jobbigt!

Hur som haver så älskar jag mitt jobb och jag är tacksam över att jag tagit mig hit!
Faktiskt varje dag, på så sätt lever jag i en dröm, en dröm som ingen idag kan ta ifrån mig, jag äger den till fullo<3
TACK<3