En sann berättelse.....

Kvinna söker mig för hjälp. Hon har ångest, depression, har mått dåligt i ca 20 års tid. Äter antidepressiva, tar sömntabletter för att överhuvudtaget orka existera. Hon mår verkligen jättedåligt! Har dessutom nattliga svettningar som ingen kan förklara. 
Hon har mött andra, sett resultat därför söker hon upp mig. 
Jag vet ju aldrig i förväg vad jag möter, vid en behandling. Vi är ju olika individer, på olika plan i livet, dessutom har vi har olika saker med oss i bagaget. Jag kan aldrig heller utlova ett önskat resultat, däremot gör jag alltid mitt bästa i att lyssna. Lyssna på individen.
Hon la sig på min behandlingsbänk, jag placerade mina fingrar på henne`s rygg. Får upp bilder, bilder på en olycka. Får känslor, mycket känslor! Den starkaste känslan är känslan av skuld. Att ta på sig ett ansvar. Det hade hon verkligen gjort, hon tog skulden på sig och tog sitt ansvar över det som hände! Detta hade hon levt med, under i 20 år. Jag behövde inte nämna mycket förrän hon fullständigt bröt ihop! När hon lugnat sig, sa hon....detta brukar jag aldrig prata om, med någon,  men du har rätt! Detta har hänt och så berättar hon....
20 år, detta hände när hon var 20 år! Det har följt henne ialla år!
Efter behandling, efter vårt möte.
Hennes nattliga svettningar är helt borta. Ångesten är borta, hon vågar knappt hoppas, är rädd att det kommer tillbaka. Nästan så att hon väntar det, bakom nästa krök. Men det håller, hon säger att läkarna sagt att det är höstdepression, så hon vågar inte ropa hej, förrän hösten passerat. Tiden går, hon är glad och tacksam. Läget är stabilt! 
En morgon skickar hon meddelande till mig, nu har min depression kommit tillbaka.
Just den här dagen skulle jag på em åka till Stockholm på yinyogautbildning. Jag läser, känner, nu har min depression kommit tillbaka...nej, inte över en natt. Så funkar det inte. Jag frågar henne om hon vill att jag "känner av"
Ja, gärna! Ska jag komma, frågar hon. Nej, det behöver du inte. Jag känner in dig under min morgonpromenad. Direkt känner jag helt andra saker, hur andra i hennes närhet har åsikter. Åsikter som påverkar kvinnan. Åsikter hon släppt in. Jag skriver ett långt meddelande av det jag får fram, hon bekräftar det jag skriver.
Igen, det handlar om lyssnandet. I detta sker en frigörelse. man släpper och kan slappna av.
Jag åker till Stockholm, såklart har hon fått information om detta, också att hon ska höra av sig om det är nåt. Jag hör inget på hela helgen, skickar när jag åter är hemma för att checka av. allt är lugnt! Depressionen försvann....igen!
Ja, att lyssna är viktigt!
Ville dela med mig av den här händelsen (såklart har jag sedan länge fått tillåtelse från kvinnan av att det är ok att dela) 
Detta kallar jag orsaker bakom symtom. Att inte bara symtombehandla, då ligger ju orsaken hela tiden kvar bakom. 
Kan såna här känslor dyka upp på yogamattan? Ja, såklart eftersom syftet där är att stanna upp och lyssna! Då är jag glad, dessutom anser jag att det är nödvändigt att kunna hjälpa till, vi vill ju inte bara lägga locket på. Det är en del av mitt arbete som yogalärare.
Det är då läkning sker! På olika plan fysiskt såväl som psykisk. Jag har haft många yogisar under åren, som kommit och berättat att dom kunnat slutat med sina antidepressiva. Att efterhand dom yogat, kunnat trappa ner. Allt eftersom inre läkning/balans sker. 
Det är viktigt att tillägga, att min höga känslighet spelar roll. Att lyssna djupt, brett, se bakom ytan, under fasaden. Jag har gått många kurser. Tränat mycket. Hela livet har lärt på olika sätt, att våga lita på min intuition. Desto fler bekräftelser man får på att saker man känner stämmer, desto tryggare blir man. Man lär känna sin intuition, sina signaler. Många gånger tidigare i mitt liv har det ju faktiskt varit så att medhållet inte varit så stort eftersom många andra inte ser på det sättet, inte känner på det sättet...
Detta är som vilken muskel som helst man tränar upp. Hjärtat är dessutom vår största och i mitt tycke, vår viktigaste muskel.
Att lyssna med hjärtat <3
Alla möten med människor under åren där jag verkligen lärt mig att inte ha en förutfattad mening, jag lovar du kan bli helt förundrad. Den känslan är fantastisk. Känslan av att det här skulle jag aldrig kunna tänka mig till, inte ens hitta på i min vildaste fantasi. Var kom detta ifrån, och så stämmer det när, man delar med sig.
Tack för att du läst! Förhoppningsvis har det fått dig att se möjligheter. Andra vinklar, andra perspektiv.
Tack <3 Namaste Monica
Ps. Den här kvinnans läkare förstod sen, efter att hon berättat för dom om sina upplevelser här, att hon blivit felbehandlad i alla år. Dom satte henne på traumabearbetning. Men det är ett annat kapitel...det tar vi inte nu. 
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln