Inför helgens djurkommunikationskurs....

....så passar väl denna delning bra.
En text som jag fått till min kommande bok (när den/det nu blir av)

"När livet inte blir som man tänkt. Man tycker att man har provat alla vägar, vänt på alla stenar och tänkt, tänkt och tänkt. Där befann jag mig när jag mötte Monica.
För mig var det sjukdom som gjort att jag hamnat där jag hamnat. Det började så tidigt i livet att jag knappt kan relatera till något annat. Jag var tolv år när cancern slog till 2002, och det var sannerligen med dunder och brak. Vägen till en diagnos och en rätt tagen biopsi var krokig redan den och försatte mig i livsfara. Det var i sista sekunden man fick ut ett prov av tumören och jag fick en diagnos. I sista sekunden som man med hjälp av några av världens duktigaste läkare gjorde en behandlingsplan. En behandlingsplan som innehöll den tuffaste kombinationen och schemat av cytostatika som man någonsin gett ett barn i Lund. Det var allt eller inget och man hade inget annat val än att prova. Jag var ändå döende och jag var ensam med diagnosen i så ung ålder-med andra ord ett unikt fall där man inte kunde relatera till någon tidigare patient. Jag hade en inställning som inte tillät mig att tro annat än att jag skulle överleva, och man sa ofta att det var tack vare den som jag klarade det. Otroligt nog var tumören borta 6 månader senare. Kvar fanns bara ärren av vad jag genomgått. Jag trodde att jag kunde ta vid där jag avslutade, på alla plan. Tumören var ju borta! Jag blev snart varse att jag varit lite för optimistisk. Nog för att tumören inte var kvar, men ärrvävnaden hade gett mig 60% lungkapacitet, ett hjärta som behövde medicineras för att inte skena, infektionskänslighet, smärtor, stora problem med magen och en hel del därtill. Tydligast blev nog ändå att jag som person var förändrad. Ett barn som genomgått ett sådant trauma får lite annat perspektiv på livet än sin jämnåriga.
Några år efter avslutad behandling så närmade det sig en riktig friskförklaring och jag hade återhämtat mig ganska väl efter omständigheterna. I samband med att detta skulle ske råkade man ta en röntgenbild lite för långt ner, och det var den bilden som var början till vad som komma skulle. Jag genomgick två stora operationer, täta undersökningar, biopsier och hade diverse olika läkarkontakter. Inget gav egentligen några riktiga svar, och ingen hade tidigare sett denna tumörbildning. Det spred sig mellan varje röntgen. Det började med mjälten, därefter en strimma på levern följt av förändringar på skelettet. Jag var ärligt talat livrädd! Till slut var tumörerna så spridda så att mjälten hade fått tas bort, levern var mer än dubbelt så stor, jag hade förändringar i skelett och benmärg i lårben, bäcken, höfter, alla kotor i ryggkotpelaren samt nacken.
Att vara sjuk, att leva i ovisshet, oro och att ovanpå det vara högkänslig. Det var inget enkelt projekt. Jag fick till slut helt slut på ork och jag vet nu i efterhand att jag var i en djup depression. När jag träffade Monica var jag alltså i sämre skick än någonsin mentalt. Jag greppade efter de sista halmstråna för att få hjälp av sjukvården och lite hopp, men alla stod handfallna. Ingen hade sett en patient med denna sjukdom, och ingen vågade eller ville ta sig an mig ordentligt.
Samtidigt som allt detta skedde skulle jag sälja en häst-Uni. En mycket speciell tvåårig valack som nyligen kastrerats. Han hade en testikel som vi blev tvungna att operera ut med hjälp av titthålskirurgi. Det var ett litet snitt och snart hade han bytt päls och läkt ihop och det fanns inte ett synbart spår efter operationen. Uni var pigg och glad och sig själv på alla sätt. Operationen var egentligen helt oväsentlig för Unis framtid, och inget som jag skrivit om i annonsen. Där stod bara att han var ganska nyligen kastrerad. Jag tänkte att jag berättar för en seriös intressent när den träffar Uni. Så småningom hörde Monica av sig och ville komma och titta. Vi bokade in en dag för att hon och Uni skulle få träffas. Monica var en lite annorlunda hästintressent. Egentligen en sådan man önskar, men sällan träffar på. Hon tog sig tid och respekterade Uni. Lät honom känna av henne samtidigt som hon kände av honom. När hon klappade på Uni så stannade hon upp vid hans vänstra sida-i samma område som snittet gjorts. Hon sa att det var något där. Att han var lite stel, att det strålade och att något hänt som påverkade det området, men att det var något som snart inte skulle påverka honom längre. Jag berättade då om operationen. Monica var här mer än en gång för att träffa Uni, och varje gång sa hon något ”konstigt”. Hon sa något om mina lungor, något om min mamma och något om mitt mående. Allt stämde! Jag vet egentligen inte exakt hur det blev som det blev, men innan Uni ens flyttat hade jag min första behandling hos Monica. Det var en speciell upplevelse och jag kände mig väldigt trygg i att gå dit trots att jag egentligen är en person som lutar mig mycket på vetenskap och aldrig har trott på något alternativt. Det var en något omtumlande upplevelse redan samma dag, men dagen efter var katastrof och jag var irriterad, trött, hade ont i huvudet och djuren skingrade sig när jag kom i närheten. Den dagen hade jag en hästköpare här till en otroligt lugn, snäll och trevlig häst som jag brukade ha en fin kontakt med. Hästen ville inte komma till mig i hagen. På väg in till stallet hoppade och skuttade hon rundor och var rädd för allt möjligt. Väl inne i stallet stod hon och slog med frambenen och skrek efter kompisarna. Jag fattade ingenting först, men sen insåg jag-Det var ju jag som påverkade henne och hon kände antagligen av att jag var helt ur balans. Den stackars köparen trodde antagligen att både jag och hästen var galen, och jag försökte så gott det gick förklara utan att det blev flummigt, men antagligen tyckte hon nog bara att jag var ännu mer galen och tyckte synd om mig där jag stod med en galen häst och själv helt utslagen och skakig.  Att jag påverkar djuren var i sig inget nytt för mig, men det var lite överraskande att det jag upplevde på behandlingsbänken kunde påverka så starkt. Det här var ju egentligen ingenting jag ens trodde på. Det tog några dagar innan jag mådde bättre, och jag försökte ha med mig det som sagts och gjorts på behandlingsbänken, känslan, tills det var dags nästa gång.
Under tiden hann jag besöka min nya läkare i Lund och få beskedet att tumörerna slutat växa. Det var den mest fantastiska känslan jag känt på flera år. Tänk att det slutat växa. Dock trodde jag ju mest bara att det var en tillfällighet, men oavsett köpte det mig lite tid tänkte jag. Jag fick också ett lite dystrare besked i denna vevan-att jag var djupt deprimerad. Det hade aldrig slagit mig tidigare, men jag förstod det för första gången när han förklarade det. Han hade rätt, men jag hade ju levt i detta i så många år att jag inte insett det. Det var ju liksom bara så det var. Han tyckte trots mina protester att jag skulle ta antidepressiv medicin. Han tyckte att det var värt att prova och trodde att det skulle hjälpa mig att må lite bättre. Jag gick till slut med på det. Vad kan hända? Jag tog min första tablett redan morgonen efter. Den dagen skulle veterinären komma för att besiktiga Uni. Monica och hennes dotter Felicia var också med. Jag började redan efter någon timme efter att jag tagit tabletten känna mig lite konstig, och några timmar senare när det var dags för besiktningen av Uni så var jag skakig i kroppen och kände mig avtrubbad. Jag kände inte igen mig själv. Jag orkade inte riktigt genomföra alla moment och jag fick ta hjälp och gå och sätta mig. Jag visste ju hur extremt känslig jag är mot läkemedel och kopplade ihop detta ganska fort. Jag berättade för Monica redan innan veterinären anlände och sen blev det ju extra tydligt hur påverkad jag var när alla moment skulle genomföras. Monica sa till mig att jag inte ska ta fler tabletter och att jag klarar mig igenom detta utan medicin. Är man så känslig som jag är så är det inte konstigt att det inte blir bra. Lite förtvivlad ringde jag ner till Lund för att få råd och de tyckte jag skulle fortsätta trots symptomen, som de trodde att jag inbillade mig. Jag gjorde inte det, utan bestämde mig för att istället jobba hårdare för att må bättre på egen hand. Jag var ju uppenbarligen på rätt väg.
Andra gången på behandlingsbänken  blev reaktionen snarare att jag kände en lättnad och jag fick även med mig en yoga-position hem-liggande vridning.  Inom en ganska snart framtid började jag även gå på lyxyoga-passen. Yogan var svår i början då ångesten blev extra tydlig när man inte hade något att aktivt fokusera på för att tränga undan den. Jag fick stå ut med att känna paniken komma krypande, för att efter några gånger kunna hantera den och istället slutligen kunna använda yogan som ett verktyg för återhämtning och att dämpa stress. Jag började sakta med säkert våga känna och lyssna på mig själv igen.  Jag var på några behandlingar, men det gick snart över till att endast bli yoga-pass med lite tätare intervall, för att nu två år senare bli yoga hos Monica ca 1 gång i månaden. Resten av jobbet gör jag hemma. Visst kan det vara svårt att stanna upp, känna, lyssna och lita på sig själv, men för mig finns det egentligen där ganska naturligt. Det var förvånansvärt enkelt att bryta det destruktiva mönstret och börja njuta av livet. Monica hjälpte mig att hamna i balans och hitta mig själv igen. Hon hjälpte mig att landa, rensa, känna och stå stadigt i mig själv. Det låter kanske klyschigt, men så var det!  Faktum är att tumörerna i skrivande stund har varit oförändrade i över två års tid. Jag känner att jag är i balans, oroar mig mindre över både små och stora saker. Jag är närvarande på ett helt annat sätt och jag känner en uppriktig tacksamhet varje dag. Jag har alltid varit tacksam, men inte med en sådan innerlig livslust som jag känner nu. Jag kan längta efter saker, gå och lägga mig och längta efter att vakna upp till en ny dag med nya möjligheter. Jag kan under dagen känna att jag nästan sköljs över av glädje för det jag har och jag har en äkta tro på framtiden utan dödsångest. Jag uppskattar de små sakerna och upplever dem på ett helt annat sätt än tidigare. Klarare på något sätt. Jag kommer självklart alltid att ha mina ärr och vara påverkad av smärta och trötthet, men det är skillnad på att vara och vara. Jag orkar mer nu, magen krånglar mindre, jag är lyckligare, jag vågar mer och jag gör det jag vill göra och låter bli det som inte ger mig något tillbaka. Jag märker på både människor och djur runt mig att saker har förändrats. Allt går enklare, men jag har också glidit ifrån en del människor som jag haft runt mig. Kanske för att vi hamnat på så olika plan. Antagligen beror det till ganska stor del på mig själv och hur jag bir frusterad och arg över att de inte gör något åt sina problem som faktiskt aktivt går att göra någonting åt om de vill. På riktigt vill! Jag är nu medveten om att alla faktiskt inte vill må bättre, utan hellre gnäller och tar på sig offerrollen som någon slags identitet och anledning till att inte behöva jobba med sig själva, eller något annat heller för den delen. Jag vill inte längre vara en del av det. Integritet? Jo, antagligen.
Jag är idag helt övertygad om att inställning/närvaro/medvetenhet/integritet och psykisk och fysisk hälsa går hand i hand. Fysisk sjukdom och smärta kan lindras och till och med upphöra när man psykiskt mår bra och är i balans i livet. Likaså kan psykisk ohälsa göra en sjukare fysiskt och ge mer smärta. Jag har idag mindre smärta trots att mitt tillstånd rent fysiskt egentligen är detsamma.
 Jag har alltid haft en fallenhet för djur och framförallt hästar och nu kan jag utnyttja det bättre. Jag är mer närvarande och är där hela tiden och ser och lyssnar på ett helt annat sätt. Allt är så mycket enklare. Jag är medveten på ett helt annat sätt och låter magkänslan styra mycket mer. Förut hade jag såklart också en magkänsla, men det var så lätt att istället tänka och analysera och låta besluten grundas på det man kommit fram till i huvudet istället för det som egentigen kändes rätt och bra. Man sköt ofta känslan ifrån sig. Jag kan tänka tillbaka på beslut jag tagit för några månader sen och se att jag hade gjort annorlunda idag baserat på om jag hade lyssnat bättre. Nu är jag medveten och både hästar och människor lär tacka mig för det. Jag litar mer på mig själv.
Jag skulle påstå att jag nu är så stark att jag mentalt snart är redo att kunna hjälpa andra utomstående med att må bättre. Jag vet att jag har mycket att bidra med och är tillräckligt lyhörd och närvarande för att kunna stå stabilt i mig själv utan att påverkas för mycket av andra. Inte på ett skadligt sätt.
Djuren och naturen har alltid varit en plats för återhämtning för mig, och jag har bott på gård i hela mitt liv. Min första egna häst fick jag när jag blev frisk första gången. Hästarna har följt mig genom livet och har lärt mig så oerhört mycket och gett så mycket glädje. Nu kan jag ge tillbaka, i förhoppningsvis många år till.
Mötet med Monica fick mig att ”tänka” till. ”Tänka” är väl kanske egentligen fel ordval i sammanhanget, men hon fick mig verkligen att vakna upp och ansluta till kroppen igen kan man säga. Jag rycktes upp på ett egentligen ganska mjukt sätt, men också väldigt ärligt.
Jag är så oerhört tacksam över denna upplevelse!"

Det är jag också, så otroligt tacksam!! Vi får väl tacka Felicia det var hon som hittade Uni och visade mig annonsen.
Uni, är verkligen en Unik häst som nu är redo som terapihäst! 

TACK Ellen och Felicia
Och Uni såklart<3
Monica